Datalagringsdirektivet innebär att data om alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, MMS, e-postmeddelanden och internetuppkopplingar kommer att registreras. Vidare kommer mobiltelefoners positioner att lagras vid varje samtal, vilket gör att vi alla får en personlig spårsändare.
Thomas Bodström (s), tidigare justitieminister, var starkt pådrivande för datalagringsdirektivet på EU-nivå 2005. Ett argument han använt är att han hellre vill se trafikdatalagringen reglerad än ”oreglerad”. Det tycker jag inte är ett problem eftersom de flesta bredbandsleverantörer raderar informationen inom någon vecka, att jämföra med minimikravet på 6 månader i direktivet. Dessutom är datalagring redan reglerat i lagen i min mening. Bredbandsoperatörer får inte behålla uppgifterna längre än de behöver för att korrekt fakturera kunderna. Vidare känner jag igen Bodströms argumentation från FRA-debatten, där den var lika felaktig.
Tyskland har haft direktivet implementerat ett tag, men i vår har den tyska författningsdomstolen rivit upp lagen med följande motivering:
The court is of the opinion that data retention violates the fundamental right to privacy. It is not necessary in a democratic society. The individual does not provoke the interference but can be intimidated by the risks of abuse and the feeling of being under surveillance […] The directive [on data retention] does not respect the principle of proportionality guaranteed in Article 8 ECHR, which is why it is invalid
Även DN har skrivit om detta. De har alltså slagit fast att datalagringsdirektivet bryter mot Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter Artikel 8, som är en del av svenska grundlagen. Rumäniens författningsdomstol har nått samma slutsats. Den här avhandlingen instämmer om direktivets inkompatibilitet med Europakonventionen.
Det är även anmärkningsvärt att direktivet orsakade självcensur (människor som vet att de kan vara övervakade beter sig annorlunda än människor som inte är övervakade) under sin implementation i Tyskland. Tyskar drog sig från att kommunicera med läkare, psykologer eller annat känsligt via telefon/e-post p.g.a. rädsla för direktivet. Jag tycker det är dumt att folk ska behöva riskera hälsofara på grund av rädsla för statlig registrering.
En av de kanske största argumenten emot datalagringsdirektivet, är urholkningen av den tredje statsmakten. Meddelarskyddet, den grundlagstadgade rätten att anonymt upplysa media, riskeras att undermineras av datalagringsdirektivets extensiva registrering av vem som ringt/smsat/mailat vem och när. Visst har vi också ett förbud i grundlagen mot att efterforska källor, men det har tidigare brutits mot och kommer att hända igen. När det finns ett komplett register tillgängligt blir frestelsen enorm, och dessutom läcker alla databaser genom antingen tjänstemän, buggar eller angrepp utifrån. Det är bara en tidsfråga. Efterforskning av källor är dessutom bara en av flera ändamålsglidningar som kan uppstå av ett register som datalagringen innebär. Ett av många skräckscenarion vore om arbetsgivare börjar få kolla upp om den arbetssökande har olämpliga kontakter, men det slipper vi förhoppningsvis se på ett bra tag.
Det är oerhört viktigt att vem som helst vågar tipsa journalister om missförhållanden i samhället utan risk att avslöjas, och jag frågar mig vart samhället är på väg när vi begränsar den viktiga hörnstenen i en modern västerländsk demokrati. Är det lämpligt att börja tumma på demokratin för att vi är rädda för terrorister? Till råge på allt utan bevis om att det ger en brottsbekämpande effekt (mer om det nedan).
Sedan har vi aspekten att motiverade, organiserade brottslingar har bättre teknisk kompetens än medelsvensson. Brottslingar och terrorister, som direktivet är ämnat att hindra, kommer att hitta sätt att kringgå registreringen åtminstone delvis. Redan idag finns det teknologi för att gömma sig väl på internet (se tillexempel darknetet i2p), och lagstiftning som datalagringen tvingar kraftigt på både utvecklingen och brukandet av dessa. Terrorister och andra allvarliga brottslingar kommer att vara blixtsnabba på att gömma sig i darknets. Risken finns alltså att datalagringsdirektivet i slutändan har motsatt resultat.
Lägg sedan till att en statistisk utvärdering utförd av EU-kommisionen visar att datalagringen varken leder till mindre brottslighet eller högre uppklarningsgrad. Vidare kan direktivet komma att göras om på grund av att det misslyckats med flera av målen, enligt norska rättsexperter Aftenposten talat med:
– Detta kommer troligtvis att innebära att det görs ändringar i direktivet, säger Finn Arnesen, professor och expert på EU-rätt vid Senter för europarett
Är det lämpligt att implementera direktivet i Sverige när dess verkan och framtid är oviss?
Datalagringsdirektivet är också väldigt dyrt att införa. I vissa länder har staten betalat för det, i andra har räkningen hamnat i internet- och teleoperatörernas knän. Kostnaden har många svenska företag vänt sig kraftigt emot, för det är frågan om kostnader i miljardklassen samt ett rättsövergrepp mot deras kunder. I slutändan är det förstås kunderna eller skattebetalarna som får betala. Med tanke på att det inte är bevisat att massregistreringen har haft någon positiv effekt alls på brottsbekämpningen i andra länder kan man inte ens försöka kalla det kostnadseffektivt.
Hur ser då möjligheterna ut för Sverige att slippa datalagringsdirektivet? Då det är ett EU-direktiv är vi ju delvis skyldiga att implementera det, men vi kan faktiskt vägra också. Vi skippar helt enkelt att fatta beslut om att införa det. För att nämna ett exempel är vi minst lika avtalsbundna att införa euron som valuta, men det var inte svårare än att säga nej och strunta i att införa det. Det underlättar ju också att det finns goda grunder på att direktivet bryter mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Framför allt handlar det om politisk vilja. Sverige bestämmer (än så länge) över Sverige. Tro inte på politiker om de säger att vi måste införa direktivet.
Alliansen (undantaget Centerpartiet som uttryckt skepsis) vill införa direktivet, men inte förrän efter valet då en implementering nu vore närmast ett politiskt självmord. Socialdemokraterna är lika ivriga, men Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger nu nej, trots en tidigare överenskommelse med (s) om ett svenskt införande. Det är helt klart lovande att (mp), (v) och (c) på ett hörn säger nej till datalagringen, men det finns en oro över hur mycket löftet är värt när de sitter i förhandlingar om ministerposter. Vi vet vad de tycker, men inte vad som prioriteras.
Piratpartiet förefaller det enda parti man fullkomligt kan lita på inte kommer att förhandla bort datalagringsmotståndet. Piratpartiet brukar kritiseras över att vara ett ”enfrågeparti” eller ”fokusparti”, men det har faktiskt fördelen att man får veta inte bara vad partiet tycker utan även vad partiet prioriterar.
The Pheleroxian Blog 